Företal

Att man skriver sina minnen behöver inte förklaras, det roar en själv. För en historiker känns det också nästan som en plikt mot framtida kollegors intresse av kulturhistoriska uppteckningar. Men att ge ut dem, när man inte är någon ”vip”, då varje detalj, varje upplevelse får betydelse bara genom den personliga anknytningen? Att många verkligen gör det, blir bara ett skäl mindre för den, som inte så lite är en kärring mot strömmen. Och att man inför pensionsåldern blir uppmanad, kan bara tolkas som en gängse hövlighetsform, ungefär som ”hur står det till”. Ett incitament för en omättlig slukare av alla slags memoarer är förståss att man tror andra kan ha samma smak för den slags personliga reportage. Men avgörande i mitt fall har varit först tidsfaktorn: mitt liv ända till vuxen ålder har förflutit inom den gamla förkrigsvärlden och sedan så länge inom den helt nya. Det blir allt färre kvar av den  skarvgeneration,  som medvetet har måst överbygga klyftan mellan så skilda sfärer och som nu med jämförande avståndsbedömning kan se tillbaka på det längesedan försvunna, men ändå så heltigenom välbekanta. Till det skälet kommer miljön. Av den generationen har från ämbetsmannakretsar, de kanske mest anonyma av alla, inga andra stämmor än de politiska gjort sig hörda. Därför har man obehindrat kunnat fästa aldrig så falska klichéer på äldre generationers s.k. byråkrater. Slutligen har ingen vanlig, olitterär flicka ur någon sådan familj beskrivit sina intryck och sin särskilda väg genom förkrigstiden fram till modernt genombrott.   –Att uppfostran betonas av ett undervisningsråd är väl förklarligt, liksom att perspektiven då och då förlängs hos en historiker.-  För tidiga upplevelser har man ju i regel ett skapt minne. Jag har därtill haft stöd av kvarlevor i olika former:  brev, dagböcker och andra anteckningar.

Stockholm, Djurgården i april 1958 

Det inte minst nyttiga och lärorika för barnen var att Jakobsberg verkligen levde med fullt liv. Gården omgavs av ett lantbruk med åkrar och ängar, lador, stall och ladugård. Där kunde vi umgås med både hästar, oxar och kor, och drängarna blev våra vänner för livet. Varje år besökte jag ännu på 1950-talet den siste av dem därute i samma lilla stuga, som han fått behålla som reservat. Till dess han i sitt hundrade år skildes hädan. Så länge hans gumma levde, tog hon emot med ett allmogens hovceremoniel. Rak som ett ljus stod hon vid spisen, vare sig där lagades något eller e. Hon var en soldat på sin post, och aldrig skulle det falla henne in att be en sitta ner, lika lite som hon själv skulle sätta sig. Andersson själv frågade alltid lika intresserat efter oss alla och följde våra öden. När pappa gått bort våren 1946 och jag på hösten kom ut till honom, då började han genast tala om detta och sade, att ”justierådet, han blev inte gammal han, han blev ju inte mer än 91 år!” Själv mindes Andersson hur han som pojke varit där ute i skogarna och jagat varg. Han kunde också berätta om hur kejsarprinsen, Napoleon III´s son, varit där och gått runt på gården.

På vår tid ägdes gården av herr Knut Boström en av delägarna i den kända mattfirman Boström & Boström. Han bodde där själv i en villa om somrarna, liksom en bror och en deras vän, alla tre ungkarlar. På dagarna tog de sig en promenad, alla i ljusa skärmössor och alltid i gåsmarsch, så att det inbördes utbytet blev ganska ringa. Större blev det om aftonen vid punschen på verandan, den tidens typiska sommarbild.

Med åren hade vi också börjat få förbindelser  tvärs över vattnet med Björnholmens ungdomar. Då måste vi plaska och ro av och an, ty motorn var ännu inte i bruk.

Jakobsberg var emellertid inte helt och hållet ensamt om att representera lantlivet. Föräldrarna hyste åsikten, att stadsbarn borde följa hela årets kretslopp på landet någon gång under uppväxten.

Jag och mina syskon deporterades därför i tur och ordning till familjen Bager på Torsberga….