År
1964 fick jag, som då var bibliotekarie vid Stockholms Stadsbibliotek, det
roliga uppdraget att anordna en biblioteksfilial i den ännu ej färdiga förorten
Bredäng.
Att
förorten fick detta namn efter ett litet torp på ägorna, men att huvudgatan
döptes till Ålgrytevägen efter tidigare namn på Jakobsberg, beror måhända på
att man antog att folk inte så gärna ville bo i ett varggryt. Ulv, förvanskat
till Ål är ett annat namn på varg. Jakobsberg kom stället att heta efter
garvaren Jakob Graver, som byggde ut, om och till det lilla torpet Ålgryte på
1750-talet, så att det gav intrycket av en liten herrgård.
När
biblioteket väl inrättas och verksamheten kommit igång, började jag intressera
mig för omgivningarna. Svenska Bostäders arkitekter hade deponerat en modell av
den planerade förorten på biblioteket. Där kunde man se en gammaldags trevlig
byggnad, belägen vid slutändan av den trädrad där nu låg- och mellanstadieskolan
nu var byggd. Trädraden var den sparade
hälften av den präktiga allé som ledde till Jakobsberg. Den hade mynnat från
sidan i den överbyggda inkörsport som stängde den åttkantiga gårdsplanen.
Jag
strosade kring där och undrade mycket vad som skulle hända den övergivna
gården. En vacker dag ringde jag till de vänliga arkitekterna och frågade –”Ja,
vi vet inte, den är K-märkt; kan fru Elfstrand kanske hitta på något?” Om jag kunde! Jag älskar gamla hus, jag vill
rädda dem undan förstörelse, jag vill skapa trevnad och hemkänsla för ”mina”
Bredängsbor. Hur gör man det bättre än med ett gammalt vackert hus fullt av
traditioner och minnen från många generationer. Jag greps av entusiasm,
lyckokänsla och övertygelse att alla skulle tycka som jag.
Jag
tog kontakt med mina vänner i Hägerstens konstförening, ABF, TBV, och
Hägerstens hembygdsförening. Vi fick företräde hos Svenska Bostäder. De gillade
våra idéer, men vi fick veta att vi måste presentera en miljon för att komma åt
gården. Nedstämd gick jag hem, men beslöt mig för att rådgöra med förre
riksantikvarien Selling, som min man och jag kände, och som turligt nog bodde i
samma hus som vi. Han gav mig råd om myndigheter att kontakta, främst
fastighetskontoret. Det resulterade i att fastighetskontoret övertog gården
från Svenska Bostäder. Så var den miljonen ur världen.
Nu
gällde det att övertyga fastighetskontoret om att gården skulle restaureras,
samt att föreningslivet i Bredäng var lämplig huvudman. Men först måste jag
övertyga föreningarna själva. Hägersten hembygdsförening, representerad av
Harry Hansson, var självfallet positiv liksom Husmodersföreningen,
representerad av Maj Britt Önsten. ABF, Sven Österberg, kunde med tveksamhet
tänka sig verksamhet där, liksom TBV. Av de politiska föreningarna var Moderaterna
genast med, representerad av Elsa Donath-Nyström från Mälarhöjden. Hägersten
konstförening hade jag tidigare kontakt med, och dess nitiske ordförande Yngve
Sjöberg ställde sig till förfogande som ordförande vid det sammanträde jag
kallat till, och varvid Föreningen Jakobsbergs Gård konstituerades. Ordförande blev alltså Yngve Sjöberg. Vice
ordförande samt arbetsutskottets ordförande blev Kerstin Elfstrand, sekreterare
Sven Österberg och kassör Elsa Donath-Nyström.
Vi
fick ett sammanträffande med fastighetskontoret,
varvid det framgick att avancerade planer fanns på att göra någon sorts
konferensgård av stället. Jag blev förskräckt. Skulle den hemtrevliga gården
fyllas av badrum och toaletter?! Jag framhöll att om föreningslivet blev
huvudman skulle alla dessa dyrbara installationer och ombyggnader vara onödiga.
Detta sägs ha vänt frågan till vår fördel. Pengar kunde ju sparas.
Under
tiden stod den lilla gården utan tillsyn och var föremål för initiativrika
ungdomars skadegörelse. Jag blev mycket oroad och skrev ett upprört brev till
fastighetskontoret, där jag anklagade dem för att inte ta vara på stadens
kulturminnen.
Dagen
därpå, när jag på min matrast gick för att se till gården, var byggubbar i full
färd med att spika för ännu hela fönster samt vira tätt med taggtråd runt alla
tre husen. Glad i hågen tackade jag dem, jag skulle resa på semester dagen
därpå. ”Ja nu kan ingen göra något bus här”, sa de ”utom att möjligtvis tända
på”. Två dagar efter min återkomst från semestern kom en upprörd låntagare till
biblioteket och berättade att gården brann!
Det
var Norra Flygeln, som var värst utsatt. På grund av bandaget av taggtråd blev
brandsoldaterna tvungna att hugga upp de gamla 1700-tals fönstren. Köket som
antogs vara den äldsta delen av byggnaden förstördes helt. Där ordnas sedan en
vaktmästarbostad. Brandkåren lyckades dock rädda huvudbyggnaden.
Någon
gång på vårvintern 1967 hade Ethel Florén-Winther motionerat i stadsfullmäktige
om gårdens upprustning till föreningsgård. Även min gode vän Joakim Garpe
interpellerade på våren och påpekade därvid att gården riskerade att förstöras,
om den fick stå som ett ruckel. Han blev tyvärr sannspådd. Emellertid lovade nu
Fastighetsborgarrådet Hjalmar Mehr att restaureringen skulle påskyndas samt att
1,6 miljoner var avsatta i nästa års budget för ändamålet.
I styrelsen fortsatte diskussionerna om
användning och möblering. Först skulle den norra flygeln, som utsatts mest för
brand, rustas. Jag hade en bra idé att norra flygeln kunde användas till
barnbibliotek. På det nya biblioteket fanns nämligen ingen barnavdelning.
Stadsbibliotekarien deltog också i ett sammanträde på fastighetskontoret, men
chefen för barnavdelningarna ansåg dock inte, att ett sådant bibliotek skulle
bli funktionsdugligt; kanske hade hon rätt. Vi fick så småningom en lokal i
anslutning till vuxenavdelningen.
Norra
flygeln inreddes enligt förslag av mig med hjälp av arkitekt Vedar hos Carl
Malmsten, till studier och samkväm. Det blev mycket lyckat. Kakelugnarna där
går också att använda till mysbrasor. Men när allt stod färsigt 1970, de vackra
nyslipade golven fått nya trasmattor, möblerna var på plats, då blev det
översvämning i avloppssystemet. Hur det kom sig har jag glömt. Åsynen och
doften var inte angenäm, och allt det nya måste grundligt rengöras och
förlorade sin fräschör.
I
styrelsen fortsatte diskussionerna. Nu var det södra flygelns tur. För min del
önskade jag att huvudbyggnaden + norra flygeln skulle användas för studier och
samkväm. Södra flygeln kunde, menade jag, användas för hobbyändamål, vävning,
snickeri och andra hantverk. Den kunde också fungera som samlingslokal för
teater och dylikt, samt barnverksamhet.
Men
ordförande var arg motståndare till detta. ”Man blir avundsjuk av vävning”,
hette det bl.a. I stället ivrade han ihärdigt för jazzbalett. Men det fanns ju
varken dusch eller omklädningsrum. Dessutom fanns andra lokaler för detta i
samhället. Stridens vågor gick höga. När verksamheten väl kommit igång inredde
”envisa fruntimmer” ett rum i huvudbyggnaden till vävkammare. En del av oss
önskade att pensionärer kunde, tillsammans med andra, hålla till där med
vävning o. Dyl., men det stupade på att
allt måste vara låst, så att ingen annan kunde komma åt deras material. Inte är
det lätt med integrerad verksamhet! En idé jag hade var att använda flygeln på
förmiddagarna till Montessori verksamhet fortskred ganska långt tack vare
intresse frånrektor. Men stupade på att Montessori lärarinnorna fodrade mycket
inredning som skulle omöjliggöra övrig verksamhet.
Restaureringsarbetet
gick långsamt och låg tidvis nere. Diskussionerna i styrelsen och med
fastighetskontoret och med stadsmuseet gick ibland mycket höga, ambitionerna
var så olika. Fastighetskontoret anlitade en berömd arkitekt, Per Olof Olsson,
som bl.a. så skickligt omvandlat kasernerna på Skeppsholmen till Östasiatiska
museet. Men han hade ingen känsla för den lilla gårdens behag. Så föreslog han
att man –för att lösa
garderobsproblemen i flyglarna- skulle
bygga glasburar framför de pelarprydda portikerna. Man skulle alltså mötas av
glasburar fulla av ytterkläder. Detta avstyrdes, som väl var. Gården är bland
museimän känd för sina vackra, i detalj väl arbetade snickerier. Men
arkitekterna lät byta ut de vackra höga fönstren i huvudbyggnaden – helt i
onödan. De var smårutiga och i varje spröjskryss var en liten törnros vackert
utskuren. När jag förebrådde honom detta svarade han att ”det kan du själv
kreta dit”. Gamla handsmidda dörrlås kom också bort, liksom de flesta
fönsterluckor, vilka dock antagligen stulits under förfallet.
Inte
var det så lätt att få hjälp av stadsmuseet heller. Bo Lagercrantz var dess
chef de första åren. Han var omöjlig att få tag i och reagerade inte på den
onödiga förstörelsen, t.ex. när jag en gång fann den mycket gamla, aldrig
omsatta gröna kakelugnen nerplockad på golvet. Alla kakelugnar och öppna
rokokospisen i salen gjordes om till att användas för luftkonditionering. När
jag undrade över detta vid ett sammanträde på fastighetskontoret -det fanns ju så många fönster- fick jag
till svar; ”snälla fru Elfstrand, man kan inte begära att moderna människor ska
öppna fönster”. Inte heller ville Bo Lagercrantz gå med på att återupprätta den
åttkantiga gårdsplanen. De tre husen var förbundna med staket och slöts med en
överbyggd inkörsport. Han ansåg att staketen var odemokratiska, tillkomna för
att skilja ”kreti från pleti”. Naturligtvis hade de tillkommit för att
utestänga djuren. Jag tycker fortfarande att det skulle givit en anslående
rumsbildning åt gårdsplanen. Den som hjälpte mig med kontakten med Stadsmuseet var dess tidigare chef Gösta
Selling. Tyvärr hade tråkiga saker redan skett och gick inte att hejda när jag
fick reda på dem. De sista åren fick museet en ny chef, Harald Hvarfner, som
alltid var redo att sätta sig in i problemen, att närvara vid våra
sammanträden, och framför allt, vara tillgänglig. Han stödde Malmstens och mitt
förslag och hjälpte oss bl.a. att få köket i huvudbyggnaden inrett så vi kunde
ha kalas. Det var meningen att endast göra ett pentry av det
Möbleringen
blev verkligen enklast tänkbara. ABF fodrade för att kunna använda rummen att
de endast skulle möbleras med bord och stolar samt skrivtavlor på väggarna. Men
salen fick målningar i väggfälten, föreställande den helige Jakobs kamp och
dröm. De hade tagits från ett rivningshus, passade i måtten och var mycket
lämpliga till namnet Jakobsberg. Det var Margareta Cramér på Stadsmuseum som
ordnade det.
Jag
hade på en bjudning träffat undervisningsrådet Alice Quensel, som med sin
föräldrarfamilj tillbringat många barndomssomrar på Jakobsbergs Gård, som de
högt älskade. Tillsammans med sin bror skänkte hon en del möbler till gården.
På det sättet bröts den enformiga bord-stol-möbleringen något. Vi fick också
några fotografier från deras barndom, vilka ger lite tidsatmosfär.
När
man väl kommit över alla missgrepp, som inte gick att rätta till, och alla
olika åsikter i styrelsearbetet sammanjämkats. Var det dock mycket roligt att
med tapeter ” från tiden”, vackra möbler från Malmstens och gardiner
arrangerade på gammeldags vis inreda de vackra rummen. Där de gamla dörrarna
och golven, panelerna och fönsterinfattningarna ger huset dess behag, så
påtagligt varje gång man träder in.
Under
uppbyggnadstiden ordnade vi flera gånger samkväm och tillställningar för att
väcka och uppehålla intresset för gården och dess möjligheter. Sålunda hade vi
en mycket fin musik- och lyrikkväll en vacker vårkväll på Lyra, där gullregnet
stod i full blom. Vi hade ett festtåg med spelmannen på nyckelharpa i täten och
många deltagare klädda i bygdedräkt. Vi hade föreläsningar av riksantikvarie
Selling om Stockholms arkitektur m.m.
Den
tid jag hade kvar från invigningen den 16 maj 1973 tills pensionen fick jag
vara med om flera roliga sammankomster då gårdens miljö var en vacker och
trivsam ram. Så gladde oss Alice Quensel en gång med att, utan manuskript,
sittande ensam på en stol i rummet, berätta sina barndomsminnen från gården –
t.ex. hur ugglemor satt på takkanten med alla ugglebarnen uppradade. Så
trillade ungarna ner och pappa Quensel fick plocka upp dem igen till ugglemor.
Ser man några ugglor på Jakobsberg nu? Harry Hansson ordnade också med
Hägerstens hembygdsförening
landskapsaftnar som blev mycket uppskattade, och då hade vi verkligen
nytta av vårt fina kök.
En
händelse som kanske kunde vara rolig att påminna om är zigenarbröllopet, när
södra flygeln just stod färdig. En augustidag, när jag var ensam på biblioteket
knackade det på dörren. Jag trodde det var en bildningstörstande låntagare och
öppnade. Utanför stod en svartlockig snyggt klädd yngling och frågade på mycket
stapplande svenska om jag kände till någon lokal där man kunde hålla bröllop.
Jag lovade att ringa ABF:s Sven Österberg som visserligen hade semester, men
var hemma.. Han hade hand om bokningen av lokalerna på gården. Medan jag talade med honom hade den unge
mannen sprungit ned på torget och återkom med den manliga delen av familjen
Taikon 8-10 stycken. Då blev jag rädd för vad jag lovat. De pratade och
gestikulerade i mun på varandra. Jag hade visserligen rean lovat att de skulle
få hyra flygeln, men jag försökte förklara att det var en gammal kulturgård,
alldeles nyinredd och som vi var mycket rädda om. De lovade att allt skulle gå
mycket städat till, och att de skulle betala vad det kostade. Eftersom det
skulle bli mycket folk var jag tvungen att underätta polisen. De lovade att
inte komma förrän jag ringt dem, och att ”vara snälla”. Naturligtvis insåg jag
att jag måste tillbringa lördagskvällen på zigenarbröllop. När jag så kom dit
var kalaset i full gång. Vaktmästarfrun Persson var arg som ett bi. Gårdsplanen
var full av deras bilar. Inne i vår fina flygel dukades kalaset upp. Mödrar med
barn vid bröstet och i kjolarna kokte välling på vår nya spis. Mjölken pöste
över och rann i vita floder ut på golvet, där man också halkade lätt på
gurkskal, kålblad etc. På borden tronade två grishuvuden. De unga
Zigenerskemödrarna var alla så vackra, rörda och glada. Brudgummens mor visade
mig under strömmande glädjetårar den unga 14-åriga bruden, importerad samma dag
från Indien. Man dansade till glad zigenarmusik. Min dotter som var med fick
dansa hela tiden.
Ute
på gårdsplanen höll de äldre karlarna till. Så småningom blev de berusade och
en och annan kniv blänkte. Då tyckte jag att det var dags att ringa polisen.
”Visa mig bara vem som är hövding, så pratar vi med honom”. Jag presenterade
honom. Han förebrådde mig sorgset att jag tillkallat polis. ”Du lovade att inte
göra det”. ”Ja”, måste jag då svara, ”om det gick lugnt till, men se nu, nu är
knivarna framme”. Poliserna pratade med dem
och en kvart senare var flygeln tömd på folk, men gårdsplanen full med
bilar (de kunde ju inte köra) och musikinstrument. Lättad kunde jag fara hem.
På söndag återvände jag för att röja undan det värsta. På borden grinade fortfarande grishuvudena emot oss, vi fick
vada i vällingströmmar och grönsaksavfall. Doften av kål, fläsk och välling var
obeskrivlig och stannade kvar länge. Så småningom kom karlarna och hämtade
bilar och musikinstrument. Jag framhöll för hövdingen att han måste betala fru Persson
extra för städningen samt ersätta bestick o. Dyl. som kommit bort i röran. Det
gick han med på. Han var mycket snäll och lätt att ha att göra med, som ett
barn som varit olydigt. Fru Persson blidkades, och på vårt första
höstsammanträde fick jag gillande av styrelsen för att jag inte sagt nej. Men
vi kom överens om att gården inte skulle tåla fler sådana kalas.
Jag
hälsar Er alla gamla och nya
Jakobsbergare och hoppas Ni tar Er an gården. Jag önskar Er och gården mycken
glädje och trevnad för en lång framtid.
Kerstin Elfstrand 1993